Iolanda Leite på KTH svarar på 6-snabba frågor
TEXT: LOTTA LARSBY
FOTO: PRIVAT
Iolanda Leite arbetar på KTH som universitetslektor på avdelningen för robotik, perception och lärande. Hon kommer ursprungligen från Lissabon, arbetade fyra år i USA som postdoktorand på Yales Universitet och Disney Research i Pittsburgh innan hon 2017 flyttade till Sverige.
1.När uppstod ditt intresse för robotar?
– Det är svårt att säga exakt, men jag minns att jag blev intresserad av datorer när jag var fyra år och vi fick vår första dator hemma. Jag föddes på åttiotalet och har alltid varit fascinerad av leksaker som har någon nivå av “intelligens” eller någon form av naturtrogenhet, som Tamagotchin eller Furby-robotarna. När jag studerade till min magisterexamen på Lissabons universitet valde jag att specialisera mig på “Intelligenta system”. Jag tror att det var då jag på allvar började överväga att arbeta med det jag gör idag.
2.På vilket vis tror du att robotar kan vara till hjälp inom industrin och för människan?
– Idag är människor som arbetar inom tung industri vanligtvis helt avskilda från robotarna eller fjärrstyr dem, men aktuell forskning håller på att förändra dessa strukturer. Det sker bland annat med hjälp av så kallade “cobots” (collaborative robots) som kan vara mer proaktiva och integrerade med och omkring människor. Detta paradigmskifte har som mål att ta till vara på både människans och robotarnas unika egenskaper. Människor har bättre finmotorik, medan robotar har bättre förmåga att utföra tunga lyft och arbeta med konsekvent precision. När dessa egenskaper nyttjas tillsammans, kan många uppgifter utföras mer effektivt. Utmaningen är att robotarna behöver ytterligare en nivå av sociala färdigheter för att kunna uppfatta aspekter i det mänskliga beteendet, som till exempel rörelsemönster och intentioner. Det är nödvändigt för att de ska vara användbara och säkra i miljöer tillsammans med människor. Jag tror inte att vi behöver tänka på robotar som någon form av exoskelett, även om det kan vara användbart i vissa situationer. Jag tror vi ska se på robotar som en förlängning av människan, på samma vis som vi ser på smarta telefoner eller datorer som en förlängning av oss själva. Det är ju till exempel inte nödvändigt för mig att memorera min kalender, för jag kan snabbt komma åt min dagliga agenda i min telefon. Hos robotar finns det potential att ytterligare höja den här nivån av assistans, på sätt som vi kanske inte ens kan föreställa oss idag.
3.Finns det någon risk att nedärvd kunskap mellan människor går förlorad i digitaliseringen?
– Det ser jag inte som någon egentlig risk, utan mer som en naturlig konsekvens av hur vårt samhälle utvecklas. När elektricitet och möjlighet till kylskåp i hemmen kom, förändrade det helt sättet vi såg på att bevara mat. Nu lever vi i en tid då robotar och artificiell intelligens kommer att kunna hjälpa människor på nya sätt. Genom utveckling förändras typen av information som är relevant och användbar att förmedla vidare till kommande generationer.
4.Upplever du att utvecklingen gällande robotar och digitalisering sker snabbt?
– Det beror på var vi tittar och hur vi ser på det. Utvecklingen av självkörande bilar som en del av vår vardag, upplever vi som en långsam process, men i verkligheten samlas det för närvarande in otroliga mängder data på just det området. Initiativ från forskningen och framförallt industrin gör att självkörande bilar antagligen kommer att vara vanligt förekommande snabbare än vi tror. När vi å andra sidan tittar på områden där robotar kräver tätare interaktion med människor i mer oförutsägbara miljöer än i trafiken, sker utvecklingen i en långsammare takt eftersom utmaningarna där är ännu mer komplexa.
5.Hur står sig svensk forskning i en internationell jämförelse?
–Det finns en kombination av fantastiska finansieringsmöjligheter och intressenter från industrin som i nära samarbete med universiteten bidrar med konkreta utmaningar. Det sätter Sverige i en mycket privilegierad sits att utföra forskning och få internationella erkännanden inom detta område.
6.Har du någon riktigt spännande framtids-spaning att dela med dig av?
– Ett riktigt spännande område, som nyligen nått stora genombrott och som min grupp på KTH undersöker, är programmering av sådana som inte till yrket är experter inom robotprogrammering. Hittills har robotprogrammering huvudsakligen utförts av ingenjörer, men vad robotar faktiskt i många fall behöver är ytterligare information om förutsättningar som bara icke-experter kan bidra med. Vi undersöker nya lärometoder för att möjliggöra för robotar att efter hand kunna tillgodose sig kunskap från icke-experter. //
Om Iolanda:
Namn: Iolanda Leite
Yrke: Universitetslektor på KTH, avdelningen för robotik, perception och lärande.
Bor: På Södermalm i Stockholm
Vilken låt väljer du till Spotifylistan: Den låt jag senast la till i min egen favoritlista var “Don’t start now” med Dua Lipa.
