För ett tag sedan så var jag med på en work shop som handlade om framtidens persontransporter. Hur kommer vi att resa år 2050?
Metoden vi använde heter back casting. Den innebär att man utgår från framtiden och jobbar bakåt i tiden och på så sätt ta reda på hur vi gjorde för att komma dit vi befinner oss 2050.
Så hela work shopen startade med att alla fick lägga fram sina förslag på hur det kommer att se ut i framtiden. Deltagarna skulle tänka innovation, tänka stort och brett utan begränsningar.
Det pratades om höghastighetståg, tuber som färdas i takt med ljusets hastighet, supersnabba drönare, förarlösa Teslor, flygande bilar och underjordiska transporter.
En man som satt med i diskussionsgruppen, men som hade varit ganska tyst, harklade sig försiktigt för att göra sin röst hörd i den ivriga diskussionen.
Vi kanske skulle komma på hur vi lär oss att inte alltid ha så bråttom, sa han försiktigt.
Alla blev knäpptysta.
Innovationer är nödvändiga. Det har de alltid varit, men kanske framförallt idag då vi måste komma på nya lösningar som hjälper oss med att nå de globala målen till 2030. Våra innovationer uppmuntras och uppmanas från alla de håll. Myndigheter står och skakar på den stora pengapåsen som de vill dela ut till alla de som kommer med sina briljanta idéer kring hur vi ska kunna bli bättre. På allt. Pengapåsen dinglar framför oss likt en hare på hundkapplöpningsbanan för att det ska gå fortare och fortare.
Problemet med detta kan dock vara att vi börjar uppfinna för uppfinnandets skull och glömmer bort vad vi egentligen faktiskt behöver. Vad är våra grundläggande behov?
Vi har genom tiderna fått oss tilldelade innovativa lösningar som vi faktiskt inte alls haft någon nytta av. Vi kan ta några galna exempel som vinylspelaren i bilen som Chrysler tog fram i slutet på 1950-talet som snabbt blev en flopp då skivorna repades sönder eftersom armen hoppade så fort bilen körde över ett gupp och repade då skivan. Eller Rong Zun Razor, en mobiltelefon med inbyggd rakapparat med ingen mindre än fotbollsspelaren David Beckham som produktens affischnamn.
Men vi behöver kanske inte ens gå till så galna produkter för att ifrågasätta vårt behov av dem.
Vad är det som säger att tiden måste spela en roll i all innovation? Att det måste gå så snabbt. Har vi alltid ett behov av snabbhet? Eller kan det vara så att vi har skapat ett samhälle där snabbhet anses vara bättre än något som går långsamt?
Ja om vi kollar i ordboken efter synonymer till långsam så tolkar man inte det som så positivt. Några synonymer är trög, sävlig, dryg, långtråkig och enformig. Medan motsatsen till långsam bland annat är snabb, kvick och fängslande.
Tänk efter. Behöver allt alltid gå så fort? Eller är det ett behov vi skapat? När vi handlar något på nätet, behöver vi verkligen ha det inom tre arbetsdagar eller kan vi vänta tills transporterna är fulla så att det blir en mer effektiv leverans? Kan det vara så att vi skulle kunna lära oss att det tar tid att tillverka något nytt om vi vet att det görs på ett hållbart sätt? Skulle vi kunna tänka oss att resan tar lite längre tid istället för att lägga miljoners miljoner på att komma fram en timme eller två tidigare?
Kanske är det den största innovationen av dem alla, att lära oss låta saker ta sin tid de behöver.
Månadens krönikör
Namn: Elisabeth Anderberg
Gör: Frilansskribent, tidigare ansvarig redaktör för Gjuteriet och driver Skatan PR som arbetar med företag och organisationer som vill skapa hållbara arbetsplatser.
Bor: Växjö
