Text: lotta larsby
foto: david elg
Vi träffar Ingemar i huset han själv ritat och som han och Ingrid bott i sedan 1966, i lilla Kaxholmen utanför Huskvarna. Huset har en otrolig utsikt över både Vättern och Landsjön. Här har de haft sin bas i alla år, även om mycket av tiden tillbringat på resor runt om i världen. Sedan deras två barn flyttade ut har deras rum fått bli varsitt kontor, där de båda tillbringar mycket tid med att arbeta på alla sina projekt.
INGEMAR STUDERADE FÖRST reallinjen på Högre Allmänna Läroverket i Jönköping under slutet av 1950-talet, men trivdes inte alls med ämnen som litteraturhistoria och historia. Därför bytte han skola och började istället på Gjuterilinjen på Tekniska Gymnasiet i Jönköping. Mycket på inrådan av sin far, som var med och startade tekniska gymnasiet och tyckte att Ingemar skulle gå en lite mer ovanlig linje. Det tekniska intresset fanns med Ingemar sedan barnsben och efter examen som gjuteriingenjör, vidareutbildade han sig vid Chalmers Tekniska Högskola på maskintekniska linjen. Därefter gjorde han lumpen i Göteborg som pjästekniker på RMS, radar- och mekanikerskolan. Ingemar berättar att lumpen innebar en mycket bra utbildning för honom, då han fick möjlighet att tillämpa den teoretiska kunskap han lärt sig vid Chalmers.
När militärtjänsten var avklarad flyttade Ingemar tillbaka till Jönköping och 1964 blev han tillfrågad av dåvarande VD Lars Villner, om han ville börja arbeta på Gjuteriföreningen som forskningsingenjör, vilket han utan tvekan tackade ja till. Ingemar berättar att han under hela sitt liv aldrig har sökt ett jobb, utan blivit tillfrågad om alla de uppdrag han har tagit sig för.
Som ung anser Ingemar inte att han var någon direkt föreningsmänniska. Det var egentligen först när Gunnar Karlsson, studierektor på Erik Dahlbergsgymnasiet och verkställande ledamot i Sveriges Gjuteritekniska Förening (SGF), frågade Ingemar om han ville hjälpa föreningen med tidskriften Gjuteriet som fackredaktör, som intresset ökade.
När Ingemar pensionerades blev han tillfrågad om han var beredd att ta över arbetet som verkställande ledamot i SGF. Detta svarade han ja på direkt och han hade sedan rollen till 2017. Till sin hjälp hade han Ingrid. Han svarar fortfarande tillsammans med Ingrid för sekretariatsarbetet.
Ingemars föreningsintresse ökade hela tiden i och med att han var involverad i SGFs arbete. Detta resulterade i att han 1984 var med och startade Gjuterihistoriska Sällskapet. När Gunnar Karlsson hastigt avled år 2000, tog Ingemar över arbetet som verkställande ledamot i sällskapet. Sedan dess är han och Ingrid ansvariga även för sällskapets sekretariat.
Gjuterihistoriska Sällskapet har ungefär 200 personliga medlemmar. Ingemar berättar att han initierade konceptet med stödjande medlemmar.
–Det har betytt mycket för föreningen och det är på så vis, tillsammans med bidrag från Gjuteritekniska föreningen, vi får sällskapet att leva vidare. Jag tycker att det är fantastiskt, att det i ett så litet land som Sverige, finns så många gjuterier och jag tycker det är viktigt att likväl komma ihåg de som funnits som de som är aktiva idag.
Under åren har Ingemar engagerat sig i förutom i Gjuterihistoriska Sällskapet, Gjuteritekniska Föreningen, även hemorten Skärstad Hembygdsförening och i Jönköpings Spårvagns- och Busshistoriska Sällskap, där numera som ordförande. Han berättar att spårbunden trafik tillsammans med gjuteri är hans stora intressen i livet.
TROTS EN LIVSLÅNG passion för gjuteribranschen berättar Ingemar att han egentligen fick en ganska tråkig start på sin karriär på Gjuteriföreningen. Det var andra tider och en helt annan syn på arbetshierarki och hur man tog emot nyanställda. Han blev tilldelad ett projekt, ingjutsteknik för grovt järngjutgods- satt vid ett skrivbord och så tillbringade han sex månader med litteraturstudier och att skriva en rapport utifrån dessa. När så arbetet var genomfört lämnade han materialet till sin närmsta chef, som självklart tilltalades med “ni”. Chefen granskade rapporten med sträng blick och gjorde sedan sitt utlåtande, vilket löd, på bredaste skånska.
–Jadu Ingemar, det här var ju jävla dåligt!
Ingemar berättar att han är glad att arbetsplatser sedan dess har förändrats, att en nyanställd inte behöver sitta och arbeta ensam, utan introduktion, eller handledning i ett halvt år, för att sedan bli totalsågad. Han fortsätter med att berätta hur mycket tid som lades på varje protokoll.
–Först satt jag och skrev protokollet för hand, sedan lämnades det till en sekreterare för utskrift på maskin, vidare till chefen, som rättade för hand, sedan ny utskrift av sekreteraren, och slutligen nådde den vd som en tredje gång, ändrade och skrev om hela protokollet.
Trots kallduschen till start, kom Ingemar ändå att trivas mycket bra på Gjuteriföreningen. En av de arbetsuppgifter han trivdes bäst med, var att ta emot och hjälpa till att skriva ansökningar om forskningsbidrag till bland annat Nordisk Industrifond och Styrelsen för Teknisk Utveckling. Extra roligt berättar han, att det var när ansökningarna faktiskt blev godkända och han kunde känna att han var med och påverkade branschen.
Ansökningsarbetet innebar också en hel del uppföljningsresor, både inom Sverige och övriga Norden. Ingemar uppskattade verkligen resorna och mötena med människorna ute i branschen, han minns speciellt resorna till Island i samband med STÖPFORSK-projekt.
–Bilturen in till staden från flygplatsen på Island är som att resa igenom ett månlandskap, jag vet ingen natur som ser ut som den på Island.
ATT RESA OCH se nya miljöer är verkligen något som ligger Ingemar varmt om hjärtat. Tillsammans med Ingrid lägger han 3000-4000 mil på bilvägar om året, både i Sverige och i Europa. Trots en så ansenlig sträcka resor varje år, berättar han att det han saknar mest som pensionär, är alla resorna med jobbet. Han talar flytande tyska och arbetar återkommande med att översätta artiklar från tyska till svenska för olika tidskrifter, varav Gjuteriet är en. Under tio års tid från 1994 var Ingemar tillsammans med Ingrid redaktionssekreterare för Gjuteriet.
UNDER ÅREN PÅ Gjuteriföreningen var Ingemar under en period ansvarig för informationsavdelningen, vilket innebar mycket arbete med mässor. Den första mässan som Gjuteriföreningen deltog i var Underleverantörsmässan på Elmia 1975, vilket också var första gången den mässan arrangerades. Ingemar minns att Gjuteriföreningen i sin monter visade upp en enorm skruv från Bofors, så stor att de var tvungna att köra dit den på släpkärra och vara flera man som hjälptes åt att bära in den i montern.
År 1994 besökte Ingemar för första gången Hannovermässan och blev imponerad av hur den tyska gjuteriföreningen visade upp sig där. På Ingemars initiativ ställde således Svenska Gjuteriföreningen ut i Hannover följande år och många år därefter. Det var en rolig uppgift berättar Ingemar, men också tungt arbete då han och Ingrid bemannade montern sex dagar i rad, nio timmar om dagen.
Utöver mässor har Ingemar och Ingrid under många år engagerat sig i Sveriges Gjuteritekniska Förening och inte minst deras årliga event Gjuterikongressen. 1959 blev han invald i föreningen som juniormedlem, som senare övergick till vanligt medlemskap. Då kongressen firade 100 årsjubileum år 2008 i Göteborg, höll Ingemar ett av huvudföredragen. Han berättar med stolthet i rösten att han sällan hört en publik applådera så länge. Och vid samma kongress blev Ingemar tilldelad den prestigefyllda Edholmsmedaljen.
–Medaljen delas endast ut vart tionde år och då skall det vara till någon som verkligen gjort stor skillnad för föreningen, det är det finaste man kan få. Idag är det bara jag och Rudolf Sillén som är levande innehavare av medaljen. Jag blev oerhört överraskad av utmärkelsen och hade inte en tanke på att jag skulle få den.
Men själva utdelandet berättar Ingemar, blev en lustig historia. Ingrid hade kvällen innan märkt att Ulf Gotthardsson, på Gjuteriföreningen, som hon kände sedan många år betedde sig, som hon beskriver det “som en äggasjuk höna”. Det visade sig att det var Ulf som skulle haft med sig medaljen! Men den hade han glömt i Jönköping och fick snabbt som tusan åka tillbaka och hämta den. Själva överlämnandet sköttes av Dennis Karlsson, dåvarande ordförande i Gjuteritekniska Föreningen. Dennis hade medaljen i en ask i fickan. Men när han gav asken till och Ingemar och han öppnade den, då var där ingen medalj! Dock återfanns medaljen fort, då den helt enkelt glidit ut i Dennis ficka. Till slut kom iallafall utmärkelsen fram till Ingemar som den skulle.
INGEMAR BERÄTTAR ATT gjuteriintresset ständigt är närvarande. Han och Ingrid letar gjutgods lite varstans de är. De är båda överens om att deras bil verkar hitta fram till gjuterier nästan på egen hand! Han berättar om ett tillfälle då de körde i Italien och körde förbi ett gjuteri, då kunde de inte låta bli att stanna och kika. Varhelst han är verkar det finnas stort intresse för hans expertis, han berättar om olika tillfällen då spontana situationer har dykt upp. Ett år på GIFA blev han plötsligt ombedd av en känd tysk gjuteriprofil att hålla ett tal på 15 minuter. Än idag får han även hem den tyska tidningen GIESSEREI, enligt ett muntligt avtal från ett spontant möte. Inför Gjuteritekniska Föreningens hundraårsjubileum frågade dåvarande VU-ledamoten Ingvar Hallgren honom, om han inte ville skriva en bok till firandet.
–Då svarade jag ja, utan att tänka mig för. Jag visste ju inte hur mycket arbete det innebar att skiva en bok!
Boken fick titeln “Sveriges Gjuteritekniska Förening under ett hundra år” och speglar föreningens utveckling och den svenska gjuteribranschen under föreningens första århundrade. Utöver den boken har Ingemar varit involverad i flera publikationer, de han anser sig vara mest stolt över, är de gjutgodshandböcker och gjuteritekniska handboken, som han skrev på uppdrag av Gjuteriföreningen. Den första Gjutgodshandboken kom ut 1984 och har sedan dess uppdaterats med fler utgåvor. Den bok som går under namnet Gjuteriteknisk Handbok, finns numera även digitaliserad.
DET SOM INGEMAR tycker har förändrats allra mest, under sina år inom gjuteribranschen, är datorernas intåg. Han minns att den första datorn de fick på Gjuteriföreningen, egentligen bara var en liten räknemaskin. All text som producerades skrevs annars på skrivmaskin och när han fick sin första dator hemma, kommer han ihåg att han knappt vågade röra den. Idag sker det mesta av Ingemars arbete på dator och han och Ingrid sitter till och med och mailar varandra mellan sina två angränsande kontor hemma.
Människorna i branschen tycker han däremot inte har förändrats så mycket, även om den gamla typen gjutare inte längre finns kvar, då så mycket av industrin nu är automatiserad.
Ingemar önskar att de utbildningar som idag erbjuds, skulle ha lite mer fokus på praktisk kunskap och inte bara teori. Han tror att den viktigaste ingrediensen för att bibehålla Sverige som en stark gjutnation, är just kompetenshöjning. Själv håller han mycket föreläsningar och har i åtminstone 30-40 års tid utbildat på kurser i gjutteknik på Linköpings Tekniska Högskola, senast nu i höst.
–Jag vill gärna se att branschen i framtiden satsar ännu mer på utbildning. Gjutmagistern på Jönköpings Tekniska Högskola tycker jag är jättebra även om jag önskar att den inkluderade mer praktiska moment. Jag ser gärna fler liknande initiativ, som ökar den allmänna medvetenheten om gjutningens otroliga möjligheter! //
Om Ingemar:
Namn: Ingemar Svensson
Ålder: 80
Bor: I Kaxholmen
Familj: Ingrid och sina två barn
