Text: Lotta Larsby
Foto: David Elg
Det var Rolfs chef Christian Karlsson på det som idag heter Älmhults Gjuteri som tipsade oss på tidningen om att Rolf var en god kandidat att kunna bära upp titeln som Månadens Gjutare. Rolf som i år fyller 74 år är fortfarande yrkesaktiv och en värdefull kollega till alla på gjuteriet. Christians motivering stämmer väl överens med den bild vi får av Rolf när vi träffar honom, första dagen efter semestern. Christians motivering lyder som följande;
-Rolf är en härlig arbetskamrat med ett stort hjärta för människor. Han är en verklig yrkesman av den gamla stammen och trots sin ålder är han vid otroligt god vigör, vi är inte många som håller hans tempo.
Rolf har ett otroligt engagemang och intresse för sitt arbete. Oavsett om det gäller inom arbetet på gjuteriet eller på fritiden där han spenderar mycket tid inom Treby If som är en liten fotbollsklubb i gränslandet Skåne/Småland. Han ser till bland annat till så att planerna är i gott skick och att loppisverksamheten fungerar bra.
Kort och gott så är jag väldigt glad över att Rolf har valt att fortsätta sin yrkeskarriär även efter ”pensionsålder”. En helt otroligt härlig människa helt enkelt.
Så hur kommer det sig då att Rolf stannat innanför gjuteriets väggar i 60 år, när planen egentligen var en sommar med lite jobb, konfirmation och komplettering av engelskan inför fortsatta studier? Det förklarar Rolf helt enkelt med att han alltid trivts så otroligt bra på sitt arbete. Både konfirmationen och engelskan fick stryka på foten till förmån för det enorma engagemang Rolf utvecklade för sitt arbete och han besitter en unik historia genom att ha följt gjuteriets utveckling från stampade jordgolv som vattnades varje dag till en idag modern industri.
De största förändringarna inom gjuteriet upplever Rolf är tekniken och miljöarbetet. Han berättar att det är en enorm skillnad både gällande arbetsmiljön och på sättet de idag arbetar med att noga påverka naturen så lite som möjligt.
NÄR ROLF DEN där sommaren nyss fyllda fjorton år började på gjuteriet, fick han spendera förmiddagarna med att tillverka kärnor. Det var en man som hette Anders och kallades “skomakar´n” som ansvarade för kärnmakeriet och lärde upp Rolf i det yrke på gjuteriet som han i mångt och mycket fortsatt med fram till idag. På eftermiddagarna var det uppsamling av formarna. Rolfs uppgift var att springa och sortera formarna. Underdelar för sig och överdelar för sig.
-Det var tungt som satan. Så jag fick lära mig fort. Jag fick para ihop formarna för att förbereda för ny formning. Vi var folk i alla åldrar, men bara två andra så unga som jag var.
Sanden till formarna användes om och om igen. Man slog upp godsen på plats och sanden blev kvar på golvet. Den blandade man ut med bentonit, kol och vatten och så slängde man helt sonika upp sanden mot en vägg så den blandades och sedan fick man skyffla i och forma allt för hand.
På den tiden hette det alltså Älmhults Bruk och gjuteriet var endast en intern försörjare av verksamhetens behov. Rolf berättar att invånarna i Älmhult än idag benämner alla de aktiva verksamheterna sprungna från den tiden som “bruket”, trots att alla verksamheter idag bedrivs fristående från varandra.
-Arbetar du på bruket, frågar människor. Trots att gjuteriet opererat fristående ända sedan 1980 talet. Det är så många här på orten som har kopplingar till det som var bruket och sådana traditioner lever kvar länge.
Älmhults Bruk startade enligt officiella siffror år 1947 av Ove Månsson och producerade då främst traktorer och fräsar. Ventiler, vilket även idag tillverkas på Älmhults Gjuteri, tillkom efterhand. En rad andra produkter som till exempel brandposter och industriella vävstolar har under perioder tillverkats i Älmhult och en tid var man världsledande på valsar till vävstolar.
PÅ 1970 TALET var bruket som störst. Rolf berättar att bruket då sysselsatte upp mot 580 anställda och faktiskt var större på orten än vad IKEA var.
Men Rolf har alltså i alla år hållit sig inom gjuteriet. Trots att verksamheten i Älmhult har en ganska turbulent historia kantad av konkurser, stora förändringar och olika ägarförhållande, har Rolf troget stannat kvar genom alla förändringar. Han har aldrig varit orolig över att kunna få ett nytt arbete om möjligheten att stanna på gjuteriet skulle försvinna, eftersom han alltid har varit mycket aktiv inom idrottsföreningar och varit eftertraktad inom den sfären. Men på frågan om han någonsin varit sugen att lämna Älmhult för ett annat gjuteri, svarar han bestämt nej.
-Jag tycker att det är så jäkla roligt att komma till jobbet. Annars hade jag inte gjort det så här länge. Men nu är det faktiskt mycket annat som börjar dra på andra håll. Jag har fått ett barnbarn som är så gulligt, så gulligt. Och min fru vill gärna tillbringa så mycket tid som möjligt nere i Blekinge där vi har båt. Och så har vi fastigheten i Killeberg som jag behöver sköta om. Nu arbetar jag 2-3 dagar i veckan, men börjar känna mig redo att gå i pension på riktigt.
Rolf bor sedan 1973 i Killeberg som ligger strax söder om gränsen till Älmhult. Där fick Rolf och hans fru tag på en tomt där de byggde ett hus som de bor i än idag. Rolf växte dock upp i den så kallade Mossastan i Älmhult, i en lägenhet som bruket ägde. . Bruket ägde ungefär tio hus med sex lägenheter i varje hus och de flesta som arbetade på bruket bodde i husen. Dit kom familjen år 1948. Det var ett ganska fattigt område men människorna där höll ihop och hjälptes åt med vardagssysslor och barnpassning.
-Vi kallades för Gnosjöungarna. Ove Månsson som ägde bruket kom från Gnosjö. Vi barn som bodde där var lite undanskuffade och i skolan betraktades alla som kom nerifrån Mossagården som busungar. Men vi hade en god sammanhållning. Vi byggde en egen fotbollsplan där nere och det var många som blev duktiga spelare. Vi spelade både barn och föräldrar tillsammans i olika lag och turneringar. Där lades grunden till mitt stora idrottsintresse, som jag fortfarande är mycket engagerad i.
I PRINCIP ALLT som Rolf kan inom gjuteri har han lärt sig genom att arbeta. Den enda utbildningen han har gått efter realskolan är en kurs i styrelsearbete eftersom han många år har suttit med i styrelsen på sin arbetsplats och har dessutom varit fackligt aktiv under en lång period. Han har dock som regel alltid befunnit sig i ute i produktionsarbetet som handformare och kärnmakare.
Rolf berättar att det var två kollegor i kärnmakeriet vid namn Erik och Sune som hjälpte honom att bli en riktigt duktig kärnmakare. De var erfarna kärnmakare och lärde upp Rolf väl i det traditionella hantverket.
-Då arbetade vi inte med härdande sand utan med linoljesand som vi torkade i ugnen. Det var tungt som tusan eftersom vi hade stora järnplåtar som vi fick vända upp lådorna mot. Jag tror att det var där jag byggde upp min kroppsstyrka ordentligt. Min starka sida är just formning, kärnmakeri och att klura på hur modeller och kärnlådor skall se ut.
I utbildningssyfte tror Rolf att det är väldigt nyttigt att själv prova på att göra ett gjutsystem när man arbetar på ett gjuteri. Då får man god förståelse för hela processen. Han tror att det är bra om kunskapen att handforma bibehålls och i Älmhult har de kvar utrustning för att kunna göra viss handformning. Han visar gärna de på företaget som är intresserade och är det något som behöver repareras eller fixas till, kan de forma till en del reservdelar på plats. Rolf tror att det idag är svårare att skaffa sig en så pass bred kunskap som han själv har, eftersom det idag är mycket fokus på att bli specialist inom ett specifikt område.
Det är alltså mycket som har förändrats på gjuteriet genom åren men Rolf berättar att han aldrig varit främmande för förändringarna. Han har alltid sett positivt framåt även om han tycker att det också är viktigt att titta bakåt.
-När jag började arbeta på gjuteriet hade vi varken ventilation i produktionen eller varmvatten i tvättrummet. Tvättrummet låg i källaren och vi fick hålla med egna arbetskläder, vi var ju skitiga rakt igenom! På den tiden var det som att gå in i ett svart hål på gjuteriet, man såg partiklarna i luften. Fy fan för att gå ner i källaren och tvätta sig på vintern. Ingen värme och inget varmvatten. Jag kan inte begripa att jag inte har något fel på lungorna idag. Och att jag hör så bra, jag hör ju som en fågel och jag har aldrig använt hörselskydd.
Rolf fortsätter att berätta om traditioner som har försvunnit genom åren och berättar om hur det förr om åren var standard att arbeta på lördagar under höst, vinter och en bit in på våren. Då arbetade man fram till tio på lördagsförmiddagen och därefter fick man sitta och vänta på järnet. Då hade gjutarna alltid med sig brännvin och man tog sig en liten en bakom ugnen. Det var ingen som höjde på ögonbrynen över att gjutarna kom hem lite lulliga efter lördagens arbetspass.
-Det var helt enkelt tradition. Så traditionerna har verkligen ändrats under åren.
ROLF HAR EGENTLIGEN bara varit ifrån gjuteriet i två omgångar. Den ena var när han gjorde lumpen och det andra var under ett försök till ett friår. Lumpen var en rolig tid och även om Rolf berättar att de inte var helt snälla mot honom och de andra smålänningarna när han var förlagd i Skåne.
-Men då åkte vi in till stan och smällde knallskott! Då fick vi kompaniförbud hela kompaniet och fick inte lämna regementet.
Under hela tiden i lumpen hade Rolf siktet klart inställt på att återvända till gjuteriet i Älmhult.
Den andra perioden som Rolf var i från gjuteriet var när han bestämde sig för att prova på ett friår. Men det berättar han att det inte alls var något för honom. Året blev bara ett halvt år innehållandes en köksrenovering hemma, sedan längtade Rolf tillbaka till arbetet för mycket och valde att avsluta friåret i förtid.
Att återvända till gjuteriet verkar vara ett återkommande tema i Rolfs liv. När han nådde den traditionella pensionsåldern 65 år var det fika och sedvanligt avskedsfirande. Men Rolf beslutade sig för att han hellre ville fortsätta arbeta fram till han fyllde 67. Därefter har det varit samma visa med pensionsfika iallafall fyra gånger till, men än så länge har Rolf inte helt kunnat slita sig från arbetet.
DET ÄR LÄTT att imponeras av Rolf till synes outtröttliga energi och vi frågar vad som egentligen är hemligheten med att orka med allt och att ha så mycket engagemang. Hur lyckas man brinna så mycket för både familj, arbete, fotboll, hockey, fackligt engagemang, båtliv, husliv och människor runt omkring sig?
-Det är att jag alltid haft så kul med allt jag gjort. Jag känner stor arbetsglädje och tycker att det är så roligt det här med människor, speciellt ungdomar. Jag har också mycket tålamod, det kan jag nog tacka svartsand för, det måste man fan ta mig ha tålamod med!
Sen så är jag en redig tävlingsmänniska också. Jag tävlar mot mig själv, och då kan alla arbetsuppgifter bli roliga. Att få stiga upp på morgonen och vara frisk och känna att man inte har ont någonstans, det är en gudagåva.
Rolf berättar att han en gång fick frågan om vad det egentligen är som är så speciellt med just gjuteri. Då svarade han med ett skratt. Att gjuta det är som att få barn. Man vet inte vad det blir förrän det väl är gjutet. Och fast han upplevt en enorm förändring gällande tekniken inom gjuteriet och att man idag faktiskt vet ganska väl vad det ska bli redan innan man gjutit, tycker han fortfarande det är oerhört spännande. Och så är det den där biten med att arbeta med människor. Rolf har alltid satt stort värde i relationen till sina kollegor och berättar att det är en viss typ av människor som arbetar inom gjuteriet. Han menar att blir man kvar ett tag blir man ofta kvar väldigt länge.
KANSKE ÄR DET lätt att tro att någon som har så mycket härliga minnen från en arbetsplats som Rolf har, tenderar att bli sentimental. Men så är inte fallet med Rolf. Han tycker att det team som Älmhults gjuteri idag består av är ett jäkla fint gäng. Alla lyssnar på varandra och även de yngre nyare kollegorna får gehör för sina idéer. Det är tydligt att se att den gemensamma nämnaren för allt som Rolf tagit sig an med sina härliga energi och värme är att han trivs bäst när människor runt omkring honom är glada och mår bra.//
Om Rolf:
Namn: Rolf Nielsén
Ålder: 73
Bor: I Killeberg och sommarboende i Blekinge
Familj: Fru, barn och barnbarn
