I slutet av 1990-talet studerade Christian Karlsson på Skandinaviska Gjuteriskolan i Jönköping, en tid han minns med värme. Han minns en gedigen utbildning, stor kamratskap och den rejäla boost av självförtroende som han fick av att uppleva människor som verkligen trodde på honom. Något han har burit med sig genom hela sin karriär. Christian arbetar idag som platschef på Älmhults gjuteri och han har många år bakom sig som aktiv i styrelsen för både Sveriges Gjuteritekniska Förening och AB Gjuteriinformation. Genom alla sina positioner har han arbetat hårt för att se människor för vilka de faktiskt är och vad de kan åstadkomma.
Text: Lotta Larsby
Foto: David Elg
I mitten av 1990-talet började Christian arbeta på Alvesta Gjuteri. Alvesta Gjuteri skickade på den tiden flitigt medarbetare till Skandinaviska Gjuteriskolan och när Christian efter ett par år blev tillfrågad om han ville gå utbildningen kände han sig oerhört priviligierad att bli tillfrågad. Möjligheten att få delta på Gjuteriskolans utbildning var ett tydligt bevis på att företaget trodde på honom och att han var någon de ville satsa på. De gjuterier som skickade personal till skolan hade en klar konkurrensfördel i att locka medarbetare till sin arbetsplats.
Christian hamnade, liksom så många andra, inom gjuteribranschen av en slump. Han började på gjuteriet i Alvesta år 1994 och hade planerat att stanna ungefär ett år. Därefter skulle han göra lumpen och sedan ta sig vidare ut i världen med Australien som mål. Sedan skulle han läsa vidare på sin utbildning som undersköterska till ambulanssjukvårdare. Efter bara en kort tid på gjuteriet hade han fattat så mycket tycke för branschen, att tanken på en karriär inom vården, som han visserligen trivdes mycket bra i, förändrades till en vision om en framtid på gjuterivärlden. Han berättar med entusiasm om hur det kändes att Alvesta Gjuteri ville satsa på honom och skicka honom till Jönköping.
– Det går inte riktigt att beskriva den boost jag kände när jag förstod att Alvesta Gjuteri verkligen trodde på mig. Jag såg att det gick att göra en resa inom företaget genom att vara ambitiös och driven. Jag hade redan fäst mig vid branschen och ville verkligen framåt. Det var inget snack om saken, det här var en möjlighet i livet jag inte skulle få igen.
– Det går inte riktigt att beskriva den boost jag kände när jag förstod att Alvesta Gjuteri verkligen trodde på mig. Jag såg att det gick att göra en resa inom företaget genom att vara ambitiös och driven. Jag hade redan fäst mig vid branschen och ville verkligen framåt. Det var inget snack om saken, det här var en möjlighet i livet jag inte skulle få igen.
På Alvesta Gjuteri började Christian som sandblandare och försåg maskinerna med sand. Han såg snabbt möjligheter i att göra den
maskinutrustningen till sin egen grej och att bygga upp stor kompetens kring denna. Dessutom var han väldigt nyfiken på de övriga processerna. Han besökte gärna avdelningarna i resten av driften, såsom formning och smältning, för att lära sig mer. Han var både nyfiken och vetgirig. Alvesta Gjuteri som på den tiden var en stor arbetsplats med cirka 230 anställda, bjöd på många möjligheter att lära sig mer och att utvecklas. Christian gick fort vidare från sandblandare till formare och blev ansvarig för ett av skiften där. Avdelningen kallades för tian och fungerade lite som ett nav inom hela verksamheten. På den positionen befann han sig när möjligheten med Gjuteriskolan infann sig. Christian såg inte bara nya karriärmöjligheter framför sig, som att så småningom kunna bli avdelningschef, utan även själva lyftet i att få fördjupa sin kunskap.
– Jag kanske egentligen inte hade full aning om vad utbildningen innebar, och lite nervös var jag allt. Jag var verkligen ingen läsmänniska och hade under skoltiden tidigare tyckt att allt annat var roligare än att läsa. De ämnen som var aktuella i Jönköping, matte, kemi och fysik var ämnen jag tidigare avskytt. Men i Jönköping blev det annorlunda, där var det enkelt.
maskinutrustningen till sin egen grej och att bygga upp stor kompetens kring denna. Dessutom var han väldigt nyfiken på de övriga processerna. Han besökte gärna avdelningarna i resten av driften, såsom formning och smältning, för att lära sig mer. Han var både nyfiken och vetgirig. Alvesta Gjuteri som på den tiden var en stor arbetsplats med cirka 230 anställda, bjöd på många möjligheter att lära sig mer och att utvecklas. Christian gick fort vidare från sandblandare till formare och blev ansvarig för ett av skiften där. Avdelningen kallades för tian och fungerade lite som ett nav inom hela verksamheten. På den positionen befann han sig när möjligheten med Gjuteriskolan infann sig. Christian såg inte bara nya karriärmöjligheter framför sig, som att så småningom kunna bli avdelningschef, utan även själva lyftet i att få fördjupa sin kunskap.
– Jag kanske egentligen inte hade full aning om vad utbildningen innebar, och lite nervös var jag allt. Jag var verkligen ingen läsmänniska och hade under skoltiden tidigare tyckt att allt annat var roligare än att läsa. De ämnen som var aktuella i Jönköping, matte, kemi och fysik var ämnen jag tidigare avskytt. Men i Jönköping blev det annorlunda, där var det enkelt.
Christian såg nu syftet med det han lärde sig på ett annat vis. Han såg varför han skulle räkna ut ekvationerna och vad kunskapen kunde appliceras på. Dessutom var lärarna i Jönköping var fantastiska, berättar han. De var generösa både med kunskap och med att skapa en trygg och familjär stämning. Han minns att lärarna ofta umgicks med eleverna även på fritiden, de öppnade till och med sina hem för eleverna. En av lärarna, Gustav Lorenzoni, hade till exempel en stor samling gjutgods med bland annat kaminer som han gärna visade upp för eleverna medan de satt och pratade om gjutning.
Utöver en härlig kamratskap och många aktiviteter utanför skolan som fotboll, volleyboll, bowling och en hel del festande, berättar Christian att utbildningen alltid kom i första hand. Lärarna fick ibland nästan kasta ut eleverna ur lokalerna, eftersom studenterna var oerhört ambitiösa och verkligen ville lära sig allt de kunde. Ett av de mest populära inslagen i utbildningen var hobbykvällarna på skolan varje onsdag. Då fick eleverna lov att stanna kvar och utforska handformning. Christian berättar att det blev väldigt många presenter och julklappar i form av sköldar och andra dekorativa föremål tillverkade tack vare hobbykvällarna.
Utöver utbildningen och lärarnas stora engagemang präglades tiden i Jönköping av umgänget med de övriga studenterna. De var alla i ungefär samma ålder och de flesta hade liksom Christian tidigare erfarenhet av branschen. De kom från Sverige, Norge och Danmark och såg utbildningen som en rejäl chans i livet. Även om gänget ibland som Christian beskriver det med ett skratt, kunde bete sig lite valpigt.
– Vi kände ju oss som kungar där på Råslätt, där vi var inackorderade. Vi fick studera med full lön, mat och boende. Vi var verkligen priviligierade. Uppfinningsrika som vi var, upptäckte vi att det gick alldeles utmärkt att skippa frukosten och spara den matkupongen till kvällen och byta ut den mot lite öl istället.
Christian vill minnas att de befann sig på skolan åtta veckor åt gången. Då ägnade de sig åt mycket teori blandat med praktiska övningar. Tiden däremellan var de tillbaka på sina hemföretag för att befästa sina kunskaper på de olika avdelningarna. Christian berättar att han hade fantastiska chefer på Alvesta Gjuteri som lät honom sitta kvar i många timmar efter att hans arbetspass var slut, för att lära sig ännu mer om de olika processerna. Det stärkte hans stora intresse för branschen ytterligare och fick honom att bli ännu mer övertygad om att verkligen förvalta den chans han blivit tilldelad.
Han talar med värme om både lärarna och dåvarande chefer från studietiden. Dåvarande vd vid Alvesta gjuteri, Kaj Andersson, beskriver han som en man som var duktig på att se potential i människor. Kanske allra helst i sådana som Christian som, vilket han själv beskriver, i andras ögon kunde uppfattas som lite stökiga.
– Jag var kanske inte Guds bästa barn och härjade väl runt en del. Men Kaj såg och trodde på mig. Företaget trodde på mig. Det färgade mig och det har jag burit med mig hela livet. Jag vill inte döma folk för vad de har gjort, utan se dem för vad de gör idag. Alldeles för många människor placeras i fack som de kanske sedan måste slita hela livet för att ta sig ur.
Christian behöll sin goda relation med lärarna efter att han avslutade sin utbildning och själv hamnade i en sådan position att han kunde skicka medarbetare till Gjuteriskolan. Han skickade med glädje iväg elever till skolan i vetskap om att de skulle få en gedigen utbildning, bli väl omhändertagna och bidra till att stärka gjuteribranschens konkurrensfördelar. För egen del tror han att det har hjälpt hans egen trovärdighet gentemot sina medarbetare att han själv startade från grunden med att skyffla sand, vidareutbildade sig och på så vis tog ytterligare steg inom sin karriär.
– Gjuterimänniskor är hårt arbetande människor och att jag vet hur hårt och tidskrävande olika moment är, det har varit värdefullt för mig att veta. Jag vet att alla uppgifter är lika viktiga och att ingen människa är förmer än någon annan. Dessutom är det så, att låter man människor växa i den här branschen, blommar de.
Utöver en härlig kamratskap och många aktiviteter utanför skolan som fotboll, volleyboll, bowling och en hel del festande, berättar Christian att utbildningen alltid kom i första hand. Lärarna fick ibland nästan kasta ut eleverna ur lokalerna, eftersom studenterna var oerhört ambitiösa och verkligen ville lära sig allt de kunde. Ett av de mest populära inslagen i utbildningen var hobbykvällarna på skolan varje onsdag. Då fick eleverna lov att stanna kvar och utforska handformning. Christian berättar att det blev väldigt många presenter och julklappar i form av sköldar och andra dekorativa föremål tillverkade tack vare hobbykvällarna.
Utöver utbildningen och lärarnas stora engagemang präglades tiden i Jönköping av umgänget med de övriga studenterna. De var alla i ungefär samma ålder och de flesta hade liksom Christian tidigare erfarenhet av branschen. De kom från Sverige, Norge och Danmark och såg utbildningen som en rejäl chans i livet. Även om gänget ibland som Christian beskriver det med ett skratt, kunde bete sig lite valpigt.
– Vi kände ju oss som kungar där på Råslätt, där vi var inackorderade. Vi fick studera med full lön, mat och boende. Vi var verkligen priviligierade. Uppfinningsrika som vi var, upptäckte vi att det gick alldeles utmärkt att skippa frukosten och spara den matkupongen till kvällen och byta ut den mot lite öl istället.
Christian vill minnas att de befann sig på skolan åtta veckor åt gången. Då ägnade de sig åt mycket teori blandat med praktiska övningar. Tiden däremellan var de tillbaka på sina hemföretag för att befästa sina kunskaper på de olika avdelningarna. Christian berättar att han hade fantastiska chefer på Alvesta Gjuteri som lät honom sitta kvar i många timmar efter att hans arbetspass var slut, för att lära sig ännu mer om de olika processerna. Det stärkte hans stora intresse för branschen ytterligare och fick honom att bli ännu mer övertygad om att verkligen förvalta den chans han blivit tilldelad.
Han talar med värme om både lärarna och dåvarande chefer från studietiden. Dåvarande vd vid Alvesta gjuteri, Kaj Andersson, beskriver han som en man som var duktig på att se potential i människor. Kanske allra helst i sådana som Christian som, vilket han själv beskriver, i andras ögon kunde uppfattas som lite stökiga.
– Jag var kanske inte Guds bästa barn och härjade väl runt en del. Men Kaj såg och trodde på mig. Företaget trodde på mig. Det färgade mig och det har jag burit med mig hela livet. Jag vill inte döma folk för vad de har gjort, utan se dem för vad de gör idag. Alldeles för många människor placeras i fack som de kanske sedan måste slita hela livet för att ta sig ur.
Christian behöll sin goda relation med lärarna efter att han avslutade sin utbildning och själv hamnade i en sådan position att han kunde skicka medarbetare till Gjuteriskolan. Han skickade med glädje iväg elever till skolan i vetskap om att de skulle få en gedigen utbildning, bli väl omhändertagna och bidra till att stärka gjuteribranschens konkurrensfördelar. För egen del tror han att det har hjälpt hans egen trovärdighet gentemot sina medarbetare att han själv startade från grunden med att skyffla sand, vidareutbildade sig och på så vis tog ytterligare steg inom sin karriär.
– Gjuterimänniskor är hårt arbetande människor och att jag vet hur hårt och tidskrävande olika moment är, det har varit värdefullt för mig att veta. Jag vet att alla uppgifter är lika viktiga och att ingen människa är förmer än någon annan. Dessutom är det så, att låter man människor växa i den här branschen, blommar de.
När det blev dags att avlägga gesällprov i Jönköping var Christian rejält nervös. Han berättar att han knappt kunde sova nätterna innan. Det var inte att han egentligen var nervös för själva uppgifterna, utan att själva rädslan att misslyckas var så stor. Han berättar att en kursare, Thomas Lindstedt, som idag är projektansvarig för Scanias nya gjuteri, hjälpte honom att traggla ekvationer långt in på småtimmarna. Överlag var det en väldigt hjälpsam stämning bland eleverna och man hjälptes åt att lyfta varandra. En annan klasskamrat, Peter Eriksson, som kom från Ljungby stålgjuteri, hjälpte honom till exempel att utvecklas inom handformning.
Nervositeten under provet satte såklart käppar i hjulet och på första momentet, handformning, som Christian såg som sin paradgren, fick han ett sandsår i gjutgodset och klarade inte momentet med ett godkänt resultat.
– Men det var ju egentligen inte så mycket med det när allt kom till kritan. Jag fick åka tillbaka ett par veckor senare och göra om det momentet helt enkelt. Och gesällbrevet från 2001 ligger fortfarande i min plånbok. Det är jag mycket stolt över.
Gesällbreven delades en tid efter provet ut under högtidliga former på Stora hotellet i Jönköping. Christian beskriver tillfället som ett fantastiskt trevligt upplägg.
Idag har han inte kontinuerlig kontakt med sina gamla klasskamrater från gjuteriskolan, men när de väl stöter på varandra, är det alltid lika trevligt.
Nervositeten under provet satte såklart käppar i hjulet och på första momentet, handformning, som Christian såg som sin paradgren, fick han ett sandsår i gjutgodset och klarade inte momentet med ett godkänt resultat.
– Men det var ju egentligen inte så mycket med det när allt kom till kritan. Jag fick åka tillbaka ett par veckor senare och göra om det momentet helt enkelt. Och gesällbrevet från 2001 ligger fortfarande i min plånbok. Det är jag mycket stolt över.
Gesällbreven delades en tid efter provet ut under högtidliga former på Stora hotellet i Jönköping. Christian beskriver tillfället som ett fantastiskt trevligt upplägg.
Idag har han inte kontinuerlig kontakt med sina gamla klasskamrater från gjuteriskolan, men när de väl stöter på varandra, är det alltid lika trevligt.
Denna artikelserie kom till liv efter ett förslag från Christian. Han upplevde ett stort intresse i att följa upp människor som vid olika tillfällen studerat vid Skandinaviska Gjuteriskolan. Vad de gör idag, vad skolan har betytt för deras karriärer och vad en utbildning som denna har gjort för nytta i Gjuterisverige.
– En förhoppning jag har med den här artikelserien, är att folk ska höra av sig till tidningen, berätta vad de gör nuförtiden och dela med sig av sina minnen från skolan.
Christian skulle även gärna se ett liknande utbildningssystem idag, med en sådan övergripande approach och bred upptagning. Han tror att små till medelstora företag har stor nytta av att kunna skicka iväg drivna medarbetare för att ge dem en boost. Han menar, att tänker vi inte utveckling och utbildning, stannar vi av där vi står. Även om det inte är möjligt att skicka personal på en lika omfattande utbildning idag, menar han att det finns vägar att hitta för att ändå skapa rejäla lyft inom branschen.
Efter att Christian hade avslutat sin tid på Gjuteriskolan, bytte Kaj Andersson, vd vid Alvesta Gjuteri arbetsplats till Lundgrens Gjuteri i Halmstad. Christian fick erbjudande om att följa med och bli anställd som gjuterichef där. Det var ett stort steg för den då 25-årige Christian, att ta sitt pick och pack, lämna en arbetsplats han trivdes otroligt väl på, för en helt ny stad. Det var en chans han idag är glad att han tog, eftersom han är övertygad om att det steget har lett honom dit han är idag.
– En förhoppning jag har med den här artikelserien, är att folk ska höra av sig till tidningen, berätta vad de gör nuförtiden och dela med sig av sina minnen från skolan.
Christian skulle även gärna se ett liknande utbildningssystem idag, med en sådan övergripande approach och bred upptagning. Han tror att små till medelstora företag har stor nytta av att kunna skicka iväg drivna medarbetare för att ge dem en boost. Han menar, att tänker vi inte utveckling och utbildning, stannar vi av där vi står. Även om det inte är möjligt att skicka personal på en lika omfattande utbildning idag, menar han att det finns vägar att hitta för att ändå skapa rejäla lyft inom branschen.
Efter att Christian hade avslutat sin tid på Gjuteriskolan, bytte Kaj Andersson, vd vid Alvesta Gjuteri arbetsplats till Lundgrens Gjuteri i Halmstad. Christian fick erbjudande om att följa med och bli anställd som gjuterichef där. Det var ett stort steg för den då 25-årige Christian, att ta sitt pick och pack, lämna en arbetsplats han trivdes otroligt väl på, för en helt ny stad. Det var en chans han idag är glad att han tog, eftersom han är övertygad om att det steget har lett honom dit han är idag.
Christian arbetade i Halmstad i ungefär tre och ett halvt år. Sedan drog kärleken honom tillbaka till Småland. Väl i Småland arbetade han tillfälligt inom bearbetning. Därefter dök möjligheten att börja som platschef på Älmhults gjuteri upp och Christian var inte sen att ta chansen.
– Den tid jag var ifrån gjuteriet saknade jag folket, doften, allt! Jag är extremt glad i den här branschen och kan inte se hur jag frivilligt skulle vilja byta till någon annan bransch.
Han berättar att han inte kan minnas att han haft en tråkig dag på jobbet. Vissa dagar är såklart är tyngre än andra, men att han kan sitta här, 44 år gammal, och inte minnas en enda tråkig dag, det tycker han är fantastiskt. Han är tacksam för att ha fått uppleva resan med att komma in i en för honom helt ny bransch och genom sunt förnuft och hårt arbete, kunnat uppnå alla de mål han karriärmässigt föreställt för sig själv.
– Den tid jag var ifrån gjuteriet saknade jag folket, doften, allt! Jag är extremt glad i den här branschen och kan inte se hur jag frivilligt skulle vilja byta till någon annan bransch.
Han berättar att han inte kan minnas att han haft en tråkig dag på jobbet. Vissa dagar är såklart är tyngre än andra, men att han kan sitta här, 44 år gammal, och inte minnas en enda tråkig dag, det tycker han är fantastiskt. Han är tacksam för att ha fått uppleva resan med att komma in i en för honom helt ny bransch och genom sunt förnuft och hårt arbete, kunnat uppnå alla de mål han karriärmässigt föreställt för sig själv.
Nu har Christian efter många år som aktiv inom styrelsen för både Sveriges Gjuteritekniska förening och Gjuteriinformation, valt att ta ett steg åt sidan och låta andra träda fram med nya tankar och ideér.
– Just nu är det tid för mig att fokusera på min familj. Jag har varit med om och satt igång spännande saker både inom AB Gjuteriinformation och Gjuteritekniska föreningen. Jag känner att det är en bra tid att stiga åt sidan. Jag har full tilltro till de som träder in efter mig och min kärlek för gjuteribranschen är lika stor. Det ska bli spännande att se vad framtiden utvisar.//
– Just nu är det tid för mig att fokusera på min familj. Jag har varit med om och satt igång spännande saker både inom AB Gjuteriinformation och Gjuteritekniska föreningen. Jag känner att det är en bra tid att stiga åt sidan. Jag har full tilltro till de som träder in efter mig och min kärlek för gjuteribranschen är lika stor. Det ska bli spännande att se vad framtiden utvisar.//
Om Christian:
-Yrke: Platschef på Älmhults gjuteri. Satt t.o.m. september 2019 som ordförande i Sveriges Gjuteritekniska förening. Studerade på Skandinaviska Gjuteriskolan sent 1990-tal. Ursprungligen utbildad undersköterska.
-Familj: Sambo, fyra barn, två hundar och en häst.
-Bor: I Alvesta.
-Låt till Spotifylistan “Gjutarlåtar”: Självklart Ironman med Black Sabbath.
Har du också härliga minnen från din tid på Skandinaviska Gjuteriskolan som du vill dela med dig av? Då är du hjärtligt välkommen att kontakta redaktionen på redaktor@gjuterie.se
